Gott Nytt År!

Jag förstår verkligen inte hur det här går till - tiden går suuuupersakta och ändå har jag än en gång missat en vecka här i bloggen.

Jag är alltså i vecka 20 nu. Redan! När den här veckan är över har jag gått halvvägs och det är inte såååå länge kvar tills kotten faktiskt skulle ha en chans att överleva på utsidan.

På torsdag är det äntligen dags för det stora Ultraljudet. Jag är rädd. Jag har svårare och svårare att ta till mig att det faktiskt, på riktigt, växer en liten människa där inne. Ju längre tiden går desto mindre verkligt känns det att jag ska bli mamma, vi ska bli föräldrar och att ett litet barn ska bo här med oss på gården. Det händer ju inte. Jag kan ju inte få barn, det har blivit fel nånstans och det kommer att visa sig på torsdag... :/

Pratar man med någon om detta så får man veta - precis som allt annat när man är gravid - att det är heeeelt normalt. Det gör inte att det känns mer på riktigt eller ens att det känns bättre.
Jag hoppas på att vi kan få reda på könet på den lille kotten på torsdag i alla fall, jag inbillar mig att det kanske kan bli lite lättare att knyta an till honom/henne då - om inte annat kan jag ju på riktigt börja sy lite kläder, fixa med färgval osv. Och ja - barn kan ha alla fäger men jag vill banne mig inte ha rosa till en pojke. Knappt till en tjej heller, men nån klänning hade ju varit kul att få göra om det nu är en tjej som alla verkar tro... utom jag :)

Vecka 18

Tiden går låååångsamt nu tycker jag. Fortfarande känns det som att jag bara inbillar mig att jag käner små små sparkar där inne - även om hunden här om kvällen fick sig en känga i ryggen och blängde på mig... :) Jag tycker inte det känns på utsidan än men det tyckte tydligen han. Sambon har inte lyckats känna ännu i alla fall, men det beror nog på att kotten är blyg och slutar så fort man lägger en hand på duttarna. Eller så är det bara gaser...

Magen växer så smått i alla fall, även om den är dubbel och inte alls så där rund och fin som andras verkar vara :(

Uppdatering

Inget mer blod i alla fall, men fortsatt molvärk, ilningar och spänningar i magen.
Jag försöker tänka och tro på att det är som de säger - att det är livmodern som växer och att det drar i ligamenten. Det lugnar sig ju trots allt när jag vilar.

I går kändes det faktiskt till och med så bra att jag kravlade mig upp på en häst och hade tänkt mig ett litet träningspass - men det var sista gången till häst för lång tid framöver kände jag. ;)

Hästen gick som en kratta, brösten skumpade som bara den - en mycket obehaglig och ny upplevelse! Och rida lätt var ju bara att glömma det också med höfter, mage som kändes konstig osv. Nä, det var verkligen inte lyckat... alla andra som var i ridhuset måste ju ha undrat vad fan jag pysslade med... högst pinsamt måste jag säga. Skulle ha tagit en av de mer lättridna hästarna åtminstone, inte han som knappt går att rakställa och som gärna ställer sig och protesterar när han inte vill.. smart bruden ;)

Ilningarna ner i ljumskarna har börjat gå över i att ila ner över blygbenet också så jag misstänker att det i själva verket är foglossningen som har satt fart ordentligt nu. Ibland måste jag stanna upp och gå med myrsteg för att ta mig fram över huvud taget. Jag var ju så orolig över kotten att jag inte ens tänkte på var det ilade och gjorde ont... när jag sansade mig lite och verkligen analyserade hur när och var så klarnade bilden lite.

I natt kommer äntligen sambon hem och kan ta över allt tungt bärande så att jag kan vila mer om dagarna. Just nu längtar jag som bara den efter att få känna fosterrörelser så att jag kan andas ut några veckor till innan det är dags för RUL.

Blödning

Jag kunde riktigt känna hur blek jag blev i går när jag fick se blod på pappret efter toa-besöket. Min vana trogen tittar jag efter VARJE GÅNG och den här gången fanns det där :/

Mörkt, mer brunt än rött - och väldigt väldigt lite, men ändå. Jag har inte blött mer efter det och det borde inte vara någon fara. På 1177 sa de att det är vanligt och så länge jag inte har ont, inte blöder mer eller ljust och det inte är klumpar i så är det ingen fara. Jag kände mig lugnare senare på kvällen men nu oroar jag mig igen.

Det stramar och jag har haft molvärk som mensvärk hela förmiddagen. Ligger mest på soffan och försöker ta det lugnt, men hästarna ska så klart ha sitt vatten och hö några gånger om dagen. Mer än så blir det dock inte.

Lättar det inte så ringer jag MVC i eftermiddag igen.

vecka 16 och läkarbesök

Läkaren på psykiatrin i dag.

Efter gratulationerna ville hon prata om  medicineringen och var lite bekymrad över att jag slutade med alla Litiumet och Xanoren så där tvärt av bara, men höll med om att så länge jag mår bra så är det bra att vara utan. Skulle jag behöva dem ändå så är det mycket liten risk att barnet ska påverkas av Litiumet så här "sent" i graviditeten, däremot ska jag inte ta Xanor med tanke på att det är ett benzo-preparat så om jag skulle trilla ner i en depression igen så måste jag ha något annat. Att kotten ska bli beroende eller påverkad på något sätt av mina mediciner är inte ett alternativ så länge det kan undvikas.

Hon pratade även en hel del om förlossningen och amning, jag har faktiskt inte ens tänkt på andra alternativ än att amma men nu så här efter läkarbesöket inser jag att jag kanske får förbereda mig på att ha några alternativ. Förlossningsdepression är ju inte att leka med och med min miedicinska historia så har de noga koll på mig både från psykiatrins och MVCs håll. Det känns tryggt faktiskt.

Jag har ju en borderline-diagnos sedan innan och väntar på utfallet av min neuropsykiatriska utredning (där aspergers är främsta misstanken) men läkaren poängterade i dag att jag även har starka drag av bipolaritet. En sak är säker - jag är inte som alla andra... det känns så klart skönt att en förklaring till mitt mående börjar ta form men det väcker ju också ganska många frågor.

Magen växer, och även om jag av någon anledning (tarmar och annat jox?) har TVÅ magar så börjar faktiskt kottens boning synas lite för andra nu också, och inte bara mig och sambon.

Än så länge har jag inte känt varken fiskar, fjärilar eller annat duttande som så många andra känt sååååå tidigt... faktiskt så känner jag mig inte det minsta gravid alls - förutom att alla byxor är för små. Alla böcker och appar säger att "nu mår de flesta väldigt bra" men det finns säkert många som håller med mig om att jag nog hellre hade mått lite si så där fortfarande - i alla fall tills kotten sparkar så man känner det.