onsdag 24 oktober 2012

Vecka 10

Hej vad det går. Pappa förstod som jag trodde först inte vad det var jag menade.. när polletten väl trillade ner så blev han alldeles skakig och så glad :) Mamma fattade inte heller, men även hon blev glad förstås - hon gjorde så som jag antar att de flesta mammor gör - började direkt planera vad som ska plockas fram, fråga om symptom osv medan pappa var mer stolt och bara glad :)

Vi har även berättat för våra underbaraste grannar, ett pensionärspar, och de blev också hemskt glada.

Nu återstår sambons jobb och ridklubben där jag sitter i styrelsen samt har en lektion i veckan. Det väntar vi med tills senare i vinter.

Foglossningen är ett faktum, jag kan inte längre skylla på att det är det gamla vanliga med ländryggen - den värken kryper inte fram runt höftkammen och strålar runt i hela bäckenet och blygdbenet :/ Ryggbältet funkar att ha på sig än så länge, men det blir ju till att skaffa ett gravidbälte så småningom.

I går unnade vi oss att äta på Kinarestaurang och fnissade åt mammakläder och allt "fint" som finns.. vi får hoppas på att jag klarar mig med stora tröjor och tunikor så länge som möjligt. Däremot undrar jag verkligen hur det ska gå med termobrallor i vinter :/

Kinamat var gott men jag mådde superilla hela kvällen sen. Mycket sällan jag spyr fortfarande dock.

Just ja - i går gjorde jag den sista patientintervjun i den neuropsykiatriska utredningen också, så nu är det bara att vänta nån månad innan domen kommer. Just nu känns det inte så viktigt. Konstigt nog.

fredag 19 oktober 2012

Vecka 9 nu ju

Jag har glömt bort bloggen lite... oops.

Nåja, är ju inne i vecka 9 nu (8+3 i dag) och bara nååågra veckor kvar tills den första magiska gränsen med 12 fulla veckor. Inskrivning är bokad, och även om jag tycker jag fick det sent så g¨r det nog ganska fort dit ändå... första inskrivning med prover och sånt den 1 november (v.11) och så ett vad hon kallade gravid-samtal den 19 november (v.14). Jag hoppas på att de kan ta mig på allvar när jag nämner EDS, för det har de hittills inte gjort...

Så klart hoppas jag även på ett till UL men vi får väl se. Än så länge så känns det ändå fortfarande som om detta kommer att gå vägen, även om jag har mina stunder av tvivel och då jag bara går och väntar på blödningen... undrar hur länge det tar innan man slutar kolla pappret efter blod efter varje gång man har varit på toa?

Min käre far fyller år i dag och jag ville skoja till det lite med honom så jag la in en kanelbulle i ugnen, fotade den och skickade som MMS med texten "liten bildgåta så här på födelsedagen ;)"

Nu återstår det att se om han fattar... han har pratat sååå om att han längtar efter barnbarn så det känns ändå bra att berätta trots att det är "för tidigt". Sambons mamma är också underrättad och hon blev nog mest chockad haha... kanske beroende på att det ju som sagt är väldigt tidigt än och att sambons båda töser redan är vuxna ;)
Min mamma ska också få veta i dag, men först vill jag ha svar från farsan.

fredag 12 oktober 2012

Hormonkossans dagbok

Det här är ju helt sjukt. Var uppe hela natten och kräktes, och har sovit en del från och till på förmiddagen. Eftermiddagen spenderades mestadels ute i hagarna, pysslande med hovar och gråtande om vart annat.

Nu har jag läst lite till och sett att hormoner ofta påverkar EDS:are mycket kraftigare än andra (därav allstå förmodligen problemen med p-piller, vid mens osv också). Förhoppningsvis går det över snart, men jag lär väl få dras med det en tid till. Stackars sambon blev förtvivlad på mig i dag, ingenting han gjorde var rätt och det fick mig givetvis att känna mig som en ännu större skit.

Jag sov förbi öppet-tiden hos MVC också, så det blir till att boka inskrivning på måndag istället. När jag orkar ska jag skriva om besöket hos läkaren, den osympatiska tanten som i alla fall kunde visa att det fanns ett pickande hjärta där inne :)

tisdag 9 oktober 2012

Hormongalenskaper!

Hittade en sida där man kan ladda upp bilder på sig själv och sin partner för att se hur barnet kan komma att se ut... kul grej som man måste testa så klart.

Sen grinade jag bara för att det var ett sånt fult barn. Galenskaper.

Illamåendet tillbaka

Har mått för bra i dag, och varit oförskämt pigg och alert. Först nu på kvällen kom illamåendet tillbaka och jag är rätt slut (vem blir inte det efter att ha grejjat runt på gården halva dagen?)

Jag misstänker dessutom att jag kan ha vad alla kallar foglossning. Jag är van att ha ont i ländryggen, men det här är nåt helt annat. Längre ner, mer i korsryggen och över svanskotan. Kan knappt sitta och absolut inte ligga ner mer än på sidan. Jag har verkligen inte tid att bli trasigare redan nu!

VUL på torsdag och jag är så nervös och rädd för vad jag ska få se att jag bara vill snabbspola förbi det och slippa tänka på det. Sambon är lugn och underbar som vanligt, frågar hur jag mår, fnissar lite och säger att illamåendet går över, att jag kommer bli ännu tröttare och att jag kommer bli vansinnig från och till... :) Tur nån av oss har gjort det här förut :)

Ångest :(

I går kändes det så bra, trots illamående och obeskrivlig trötthet - jag var så säker på att det blir ett barn och att allt skulle gå bra... vi pratade om att vi behöver ett extra rum och gjorde om i våra planer för huset, plockade in baby-korgen som lämnades kvar av de förra ägarna till huset för att den inte skulle bli förstörd...

Men i morse vaknade jag pigg och utvilad, jag har inte mått speciellt illa under dagen och det varhalv kaos vid höns-utfodringen då en höna smet ut och blev jagad av inte mindre än alla tre hundar. Förmodligen var jag riktigt otrevlig mot den snälla farbrorn som kom precis då och undrade om vi vill ha potatislandet plöjt.

Jag gick ut till gäststugan för att hämta sängkläderna sedan familjens besök och såg at lillebror lämnat ett cigpaket kvar. Det blev för mycket och jag rökte en halv. Nu har jag legat i soffan och gråtit med ont i magen. Jag har förstört allt, tänk om jag tog kål på den lilla grodan :( Jag bara väntar mig att börja blöda nu, symptomen är som bortblåsta och jag ska gå in i vecka 8 i dag. VUL på torsdag och jag är rädd för att det åter igen ska vara en tom blåsa utan foster i.


söndag 7 oktober 2012

Illamående...

Japp, det fortsätter. Jag har dock inte kräkt något alls än, vet inte om jag är glad för det eller inte - det känns som om det skulle lätta om jag bara kunde kräka lite men å andra sidan är det ju inte säkert...

Dessutom har jag fått en massa konstiga utslag, typ myggbett. Min hud är ju lite annorlunda, så det var ingen överraskning egentligen... irriterande bara att utslagen dyker upp på ett ställe och kliar som bara den under någon timme - därefter försvinner det men dyker upp på ett nytt ställe och kliar. Att smörja med aloe vera är ingen mening med andra ord.

Min kära mor genomskådade mig alldeles säkert i helgen - hon kommenterade inte ens att jag har slutat röka! Däremot höll hon det för sig själv, och kommer säkert att göra det tills jag berättar.

Hela dagen i dag har gått åt till att antingen ligga på soffan eller vara ute för att byta till torra täcken på hästarna, försöka dika upp i hagarna så att sjöarna rinner undan och att bära hö. Pust!

fredag 5 oktober 2012

Hormontokerier?

Jag gråter för minsta lilla.. och för totalt irrationella saker som att det är lerigt ute (duh!) och att foderanalysen inte har kommit än... suck.

Sambon tröstar mig med att jag kommer att bli både värre och tröttare ;) Tur nån av oss har gått igenom det här förut och vet vad som väntar - längs hela vägen!

torsdag 4 oktober 2012

Blä... och Gah!!!

Jag är dödstrött, och äckliga saker bubblar upp ur halsen. Inte så att jag kräks, än - men nästan. Inhandlade Gaviscon på Apoteket i dag ifall att - ville ju inte gärna behöva riskera att lämna de stackars tjejerna ensamma på hästarna för att kuta in och kräka eller stå och grimasera mitt i ridhuset... huga.

Lite fick jag gjort här hemma i dag i alla fall innan det var dags att åka till ridskolan. Hästarna borstade, sjuka hästen fick näst sista sprutan penicillin och fölets hovar blev kollade.. någorlunda i alla fall. Det är inte lätt att hålla styr på en liten tvåmånaders hingstunge full i bus helt själv! Dessutom är det riktigt tråkigt med all lera i hagarna nu, mjuka fölhovar mår inte alls bra av det :( Efter mockning och fodring var jag förstås helt slutkörd. (Det brukar gå på 30 - 35 minuter - de sista dagarna har det tagit över två timmar!) Hoppas tröttheten går över snart, jag har verkligen inte tid att ligga på soffan halva dagarna redan nu!

Del två är att jag tror jag blir tokig snart. Redan. Det är sand överallt i hela huset - trots att jag släpade runt på dammsugardraken så sent som i går. Tre hundar drar in MYCKET grus när man bor på landet... trots att hundarna och deras tassar är små... Det är saker ÖVERALLT i huset - mest mina, det ska erkännas, men ändå... tvätthögen växer, disken står ovanpå diskmaskinen och inte en enda dahlia-knöl är intagen för vintern än... gah! Jag slutade röka så snart jag testade positivt så klart - och det börjar ta ut sin rätt på mitt humör minst sagt :( Inte ens kaffe klarar jag att dricka mina vanliga 10 koppar av... (fast det är väl lika bra förstås, men det känns att jag inte får i mig vad jag brukar av livets elixir) Hoppas det det dåliga humöret också går över snart...

Som om inte allt det gnället var nog så kommer min mamma och en lillebror och hälsar på i morrn... och stannar hela helgen. Sambon jobbar så jag är ensam med att vara social och hålla låda. Hur nu det ska gå med en mamma som brukar lista ut saker på mindre än en minut återstår att se... Jag vill vänta med att berätta tills jag har varit på VUL på torsdag, men listar hon ut hur det ligger till så kommer jag förstås att berätta och be henne att inte säga något innan jag vet mer. I såna fall ringer jag pappa också, han har längtat och väntat så länge så det kan han vara förtjänt av. Lyckas jag hålla masken inför mamma blir pappa den första som får veta, det har vi kommit överens om här hemma :)

Nu är det verkligen dags att sova så att jag orkar upp och städa och baka i morrn. Jag ignorerar den lilla molvärken i magen och fokuserar på att jag rapar surt hela tiden istället. Andas. Puh.

onsdag 3 oktober 2012

Fick en tid på gyn

Faktiskt! BM ringde upp igen efter att ha pratat med gynmottagningen och de klämmer in mig redan nästa torsdag.

Sambon jobbar förstås, så jag får åka ensam med sjuktaxin, men det ska väl gå bra det med.

BM hade även sett att jag äter en del mediciner och frågade om jag fortfarande tar dem. Givetvis har jag slutat med både Litium och Stilnoct direkt jag anade vad som kunde vara på gång. Precis som jag slutade röka direkt jag testade positivt. (Borde väl ha slutat direkt jag började misstänka också men bättre sent än inte alls.. )

Ringt MVC... :(

Jahapp, i dag ringde jag MVC för att be om ett tidigt ultraljud. Jag vill se att det finns ett hjärta som slår och att allt är ok.

Enligt mina egna beräkningar är jag i dag i vecka 7 (6 fulla veckor + 1 dag).
Barnmorskan fick det till allt mellan 5 veckor till någorlunda 6 fulla veckor. Hon snurrade till det med min menscykel trots att jag flera gånger sa att jag är väldigt regelbunden på 26 dagar.

Hon föreslog först att jag skulle komma in på inskrivningssamtal i slutet av oktober, och verkade helt ha glömt bort varför jag ringde. Ang EDS så kände hon till det sa hon, och att det inte brukar vara några problem...

Jag har runt 10 missfall bakom mig (jag har slutat räkna), samt två gånger där fostret har dött men där resten har fortsatt växa... jag försökte gråtande förklara att jag är orolig att samma sak ska hända igen och att jag nu, när jag faktiskt vet vad det beror på, vill ha hjälp och lite noggrannare övervakning än vad en normalt frisk kvinna får.

Hon undrade när jag var född och hur gammal jag var. Vi kom fram till att jag är 33 och då undrade hon om jag hinner fylla 35 innan barnet föds... Det hoppas jag verkligen inte sa jag, eftersom jag blir 34 till våren.

Hur som helst så ska gyn ringa upp mig (i dag eller i morrn) så att jag får en tid för VUL. Det innebär förstås att jag måste komma ihåg att ha med mig telefonen överallt i två dygn. Det blir inte lätt.

tisdag 2 oktober 2012

Japp

Som jag misstänkte - vi är gravida!

Många tankar har funnits där de senaste dagarna när jag upptäckte att mensen inte var en, utan snarare två veckor försenad.

Hur ska det gå den här gången? Får vi behålla barnet eller kommer det att göra de andra sällskap? Nu när jag har min diagnos och vi faktiskt längtar efter barnet - finns det hjälp att få?

Kommer de vara förstående och kunniga på MVC eller blir jag bortviftad som nojig nu igen?

Kommer jag att bli sämre under graviditeten och hur mycket? Kan jag ta hand om djuren? Hur ska det bli efteråt...?

Jag har startat den här bloggen för att inte behöva prata sönder min sambos öron med min oro och mina frågor, och för att jag inte vill berätta för någon innan jag vet att den lilla grodan i alla fall lever och har ett hjärta som slår.

Jag försöker att inte vara så aktiv på diverse forum heller, det är alltid tråkigt att inte få vara med till slutet.