Jag förstår verkligen inte hur det här går till - tiden går suuuupersakta och ändå har jag än en gång missat en vecka här i bloggen.
Jag är alltså i vecka 20 nu. Redan! När den här veckan är över har jag gått halvvägs och det är inte såååå länge kvar tills kotten faktiskt skulle ha en chans att överleva på utsidan.
På torsdag är det äntligen dags för det stora Ultraljudet. Jag är rädd. Jag har svårare och svårare att ta till mig att det faktiskt, på riktigt, växer en liten människa där inne. Ju längre tiden går desto mindre verkligt känns det att jag ska bli mamma, vi ska bli föräldrar och att ett litet barn ska bo här med oss på gården. Det händer ju inte. Jag kan ju inte få barn, det har blivit fel nånstans och det kommer att visa sig på torsdag... :/
Pratar man med någon om detta så får man veta - precis som allt annat när man är gravid - att det är heeeelt normalt. Det gör inte att det känns mer på riktigt eller ens att det känns bättre.
Jag hoppas på att vi kan få reda på könet på den lille kotten på torsdag i alla fall, jag inbillar mig att det kanske kan bli lite lättare att knyta an till honom/henne då - om inte annat kan jag ju på riktigt börja sy lite kläder, fixa med färgval osv. Och ja - barn kan ha alla fäger men jag vill banne mig inte ha rosa till en pojke. Knappt till en tjej heller, men nån klänning hade ju varit kul att få göra om det nu är en tjej som alla verkar tro... utom jag :)
måndag 31 december 2012
fredag 21 december 2012
Vecka 18
Tiden går låååångsamt nu tycker jag. Fortfarande känns det som att jag bara inbillar mig att jag käner små små sparkar där inne - även om hunden här om kvällen fick sig en känga i ryggen och blängde på mig... :) Jag tycker inte det känns på utsidan än men det tyckte tydligen han. Sambon har inte lyckats känna ännu i alla fall, men det beror nog på att kotten är blyg och slutar så fort man lägger en hand på duttarna. Eller så är det bara gaser...
Magen växer så smått i alla fall, även om den är dubbel och inte alls så där rund och fin som andras verkar vara :(
Magen växer så smått i alla fall, även om den är dubbel och inte alls så där rund och fin som andras verkar vara :(
fredag 7 december 2012
Uppdatering
Inget mer blod i alla fall, men fortsatt molvärk, ilningar och spänningar i magen.
Jag försöker tänka och tro på att det är som de säger - att det är livmodern som växer och att det drar i ligamenten. Det lugnar sig ju trots allt när jag vilar.
I går kändes det faktiskt till och med så bra att jag kravlade mig upp på en häst och hade tänkt mig ett litet träningspass - men det var sista gången till häst för lång tid framöver kände jag. ;)
Hästen gick som en kratta, brösten skumpade som bara den - en mycket obehaglig och ny upplevelse! Och rida lätt var ju bara att glömma det också med höfter, mage som kändes konstig osv. Nä, det var verkligen inte lyckat... alla andra som var i ridhuset måste ju ha undrat vad fan jag pysslade med... högst pinsamt måste jag säga. Skulle ha tagit en av de mer lättridna hästarna åtminstone, inte han som knappt går att rakställa och som gärna ställer sig och protesterar när han inte vill.. smart bruden ;)
Ilningarna ner i ljumskarna har börjat gå över i att ila ner över blygbenet också så jag misstänker att det i själva verket är foglossningen som har satt fart ordentligt nu. Ibland måste jag stanna upp och gå med myrsteg för att ta mig fram över huvud taget. Jag var ju så orolig över kotten att jag inte ens tänkte på var det ilade och gjorde ont... när jag sansade mig lite och verkligen analyserade hur när och var så klarnade bilden lite.
I natt kommer äntligen sambon hem och kan ta över allt tungt bärande så att jag kan vila mer om dagarna. Just nu längtar jag som bara den efter att få känna fosterrörelser så att jag kan andas ut några veckor till innan det är dags för RUL.
onsdag 5 december 2012
Blödning
Jag kunde riktigt känna hur blek jag blev i går när jag fick se blod på pappret efter toa-besöket. Min vana trogen tittar jag efter VARJE GÅNG och den här gången fanns det där :/
Mörkt, mer brunt än rött - och väldigt väldigt lite, men ändå. Jag har inte blött mer efter det och det borde inte vara någon fara. På 1177 sa de att det är vanligt och så länge jag inte har ont, inte blöder mer eller ljust och det inte är klumpar i så är det ingen fara. Jag kände mig lugnare senare på kvällen men nu oroar jag mig igen.
Det stramar och jag har haft molvärk som mensvärk hela förmiddagen. Ligger mest på soffan och försöker ta det lugnt, men hästarna ska så klart ha sitt vatten och hö några gånger om dagen. Mer än så blir det dock inte.
Lättar det inte så ringer jag MVC i eftermiddag igen.
Mörkt, mer brunt än rött - och väldigt väldigt lite, men ändå. Jag har inte blött mer efter det och det borde inte vara någon fara. På 1177 sa de att det är vanligt och så länge jag inte har ont, inte blöder mer eller ljust och det inte är klumpar i så är det ingen fara. Jag kände mig lugnare senare på kvällen men nu oroar jag mig igen.
Det stramar och jag har haft molvärk som mensvärk hela förmiddagen. Ligger mest på soffan och försöker ta det lugnt, men hästarna ska så klart ha sitt vatten och hö några gånger om dagen. Mer än så blir det dock inte.
Lättar det inte så ringer jag MVC i eftermiddag igen.
måndag 3 december 2012
vecka 16 och läkarbesök
Läkaren på psykiatrin i dag.
Efter gratulationerna ville hon prata om medicineringen och var lite bekymrad över att jag slutade med alla Litiumet och Xanoren så där tvärt av bara, men höll med om att så länge jag mår bra så är det bra att vara utan. Skulle jag behöva dem ändå så är det mycket liten risk att barnet ska påverkas av Litiumet så här "sent" i graviditeten, däremot ska jag inte ta Xanor med tanke på att det är ett benzo-preparat så om jag skulle trilla ner i en depression igen så måste jag ha något annat. Att kotten ska bli beroende eller påverkad på något sätt av mina mediciner är inte ett alternativ så länge det kan undvikas.
Hon pratade även en hel del om förlossningen och amning, jag har faktiskt inte ens tänkt på andra alternativ än att amma men nu så här efter läkarbesöket inser jag att jag kanske får förbereda mig på att ha några alternativ. Förlossningsdepression är ju inte att leka med och med min miedicinska historia så har de noga koll på mig både från psykiatrins och MVCs håll. Det känns tryggt faktiskt.
Jag har ju en borderline-diagnos sedan innan och väntar på utfallet av min neuropsykiatriska utredning (där aspergers är främsta misstanken) men läkaren poängterade i dag att jag även har starka drag av bipolaritet. En sak är säker - jag är inte som alla andra... det känns så klart skönt att en förklaring till mitt mående börjar ta form men det väcker ju också ganska många frågor.
Magen växer, och även om jag av någon anledning (tarmar och annat jox?) har TVÅ magar så börjar faktiskt kottens boning synas lite för andra nu också, och inte bara mig och sambon.
Än så länge har jag inte känt varken fiskar, fjärilar eller annat duttande som så många andra känt sååååå tidigt... faktiskt så känner jag mig inte det minsta gravid alls - förutom att alla byxor är för små. Alla böcker och appar säger att "nu mår de flesta väldigt bra" men det finns säkert många som håller med mig om att jag nog hellre hade mått lite si så där fortfarande - i alla fall tills kotten sparkar så man känner det.
tisdag 27 november 2012
Vecka 15
En bra dag i dag! :)
Äntligen fick jag tummen ur att berätta för styrelsen att min ridgrupp behöver ny ridlärare och att jag avgår efter jul... många gratulationer blev det och glada miner. Inget annat än förväntat men ändå :)
Sen har jag gjort en del nyttigheter också när jag ändå var inne på samhället. Garn-fyndat som en tok:
5 nystan 50/50 i acryl/bomull som ska bli mobiler och converse-skor bland annat... 5 nystan bomull till kläder och annat mys och så sex mjuuuuka nystan bambugarn för att färdigställa babyfilten. Hela kalaset gick på 260 spänn - som hittat!!
Dessutom hämtade jag ut en baby to be - box på apoteket. Lite varuprover, två nappar, en leksak, vitaminer och några nummer av Föräldrar & barn - gratis är gott!
Konstigt nog är jag fortfarande hyfsat pigg så här mitt i natten och väntar på att sambon ska logga in från jobbet så jag får prata lite med honom innan läggdags. Kvällsrutin när han jobbar natt!
Äntligen fick jag tummen ur att berätta för styrelsen att min ridgrupp behöver ny ridlärare och att jag avgår efter jul... många gratulationer blev det och glada miner. Inget annat än förväntat men ändå :)
Sen har jag gjort en del nyttigheter också när jag ändå var inne på samhället. Garn-fyndat som en tok:
5 nystan 50/50 i acryl/bomull som ska bli mobiler och converse-skor bland annat... 5 nystan bomull till kläder och annat mys och så sex mjuuuuka nystan bambugarn för att färdigställa babyfilten. Hela kalaset gick på 260 spänn - som hittat!!
Dessutom hämtade jag ut en baby to be - box på apoteket. Lite varuprover, två nappar, en leksak, vitaminer och några nummer av Föräldrar & barn - gratis är gott!
Konstigt nog är jag fortfarande hyfsat pigg så här mitt i natten och väntar på att sambon ska logga in från jobbet så jag får prata lite med honom innan läggdags. Kvällsrutin när han jobbar natt!
torsdag 22 november 2012
torsdag 15 november 2012
Jag väntar barn, inte missfall!
Om bara min hjärna och mitt hjärta kunde förstå det också. Jag stickar och syr till bebis, planerar och tittar på min växande mage. Men jag kan inte komma mig för att berätta på klubben eller i styrelsen att jag avgår och avsäger mig alla uppdrag efter jul. Jag orkar inte berätta om det visar sig att det inte finns någon bebis.
Älskling berättar för alla och är stolt och glad. När vi är tillsammans och skojar runt här hemma är jag det också - men när jag är ensam är jag väldigt ensam. Jag behöver ett livstecken för att inte tro att jag bara inbillar mig... jag slutade ju hoppas på detta för flera år sedan.
Vecka 13 nu och missfallsrisken ska vara över. Ändå hänger det över mig - den ofostriga graviditeten där fostret dött mycket tidigt men moderkakan utvecklades, livmodern växte och allt var som det skulle - fast utan foster. Missfallet startade inte förrän vecka 15-16 nån gång... då visste jag redan att fostret var dött, men jag kände ingen skillnad. Inte heller blödde jag nånting, jag hade alla symptom som man "ska" ha osv. Lite svagare då än vad jag har haft nu men det kan ju vara olika från gång till gång.
Nästa vecka är det äntligen dags för inskrivning på MVC och läkarsamtal angående min EDS innan dess. Jag hoppas verkligen på ett ultraljud då så att vi får se att bebis lever. Jag behöver nog det om det ska gå ända in att vi faktiskt ska ha barn.
Älskling berättar för alla och är stolt och glad. När vi är tillsammans och skojar runt här hemma är jag det också - men när jag är ensam är jag väldigt ensam. Jag behöver ett livstecken för att inte tro att jag bara inbillar mig... jag slutade ju hoppas på detta för flera år sedan.
Vecka 13 nu och missfallsrisken ska vara över. Ändå hänger det över mig - den ofostriga graviditeten där fostret dött mycket tidigt men moderkakan utvecklades, livmodern växte och allt var som det skulle - fast utan foster. Missfallet startade inte förrän vecka 15-16 nån gång... då visste jag redan att fostret var dött, men jag kände ingen skillnad. Inte heller blödde jag nånting, jag hade alla symptom som man "ska" ha osv. Lite svagare då än vad jag har haft nu men det kan ju vara olika från gång till gång.
Nästa vecka är det äntligen dags för inskrivning på MVC och läkarsamtal angående min EDS innan dess. Jag hoppas verkligen på ett ultraljud då så att vi får se att bebis lever. Jag behöver nog det om det ska gå ända in att vi faktiskt ska ha barn.
tisdag 6 november 2012
Vecka 12
Vidare i raketfart - tydligen! Det känns inte så om dagarna men jag har ju plötsligt hamnat i vecka 12... om bara ett par veckor kanske jag faktiskt kan känna mig säker på att det trots allt blir bebis för oss med.
Har lämnat prover hos MVC och ska på inskrivingssamtal samt få träffa en läkare för att prata om min EDS den 22/11. Lite sent med inskrivning i vecka 14 tyckte jag, men enligt BM är det i vanlig tid för mig som är för "ung" för KUB i mitt landsting. Den matematiska beräkningen för risken för Downs Syndrom struntar jag i visserligen, men jag hade ju gärna gjort ett ultraljud... kanke blir det av hos läkaren? Hoppas kan man ju.
Illamåendet och halsbrännan är tillbaka - jag får nog sluta med kaffe helt och hållet. Just nu dricker jag kanske 1,5 kopp om dagen men det kan nog vara värt det att sluta med det helt om halsbrännan och det konstanta illamåendet försvinner. Jag spyr ju inte i alla fall.
Magen är svullen och sjukt stor redan. En tydligt rundad boll där jag för inte så många veckor sedan hade mina högt värderade magrutor. IBS:en och magkatarren är dock som bortblåst, och jag kan till och med dricka mjölk utan minsta lilla problem! Alltid nåt ;)
Har lämnat prover hos MVC och ska på inskrivingssamtal samt få träffa en läkare för att prata om min EDS den 22/11. Lite sent med inskrivning i vecka 14 tyckte jag, men enligt BM är det i vanlig tid för mig som är för "ung" för KUB i mitt landsting. Den matematiska beräkningen för risken för Downs Syndrom struntar jag i visserligen, men jag hade ju gärna gjort ett ultraljud... kanke blir det av hos läkaren? Hoppas kan man ju.
Illamåendet och halsbrännan är tillbaka - jag får nog sluta med kaffe helt och hållet. Just nu dricker jag kanske 1,5 kopp om dagen men det kan nog vara värt det att sluta med det helt om halsbrännan och det konstanta illamåendet försvinner. Jag spyr ju inte i alla fall.
Magen är svullen och sjukt stor redan. En tydligt rundad boll där jag för inte så många veckor sedan hade mina högt värderade magrutor. IBS:en och magkatarren är dock som bortblåst, och jag kan till och med dricka mjölk utan minsta lilla problem! Alltid nåt ;)
onsdag 24 oktober 2012
Vecka 10
Hej vad det går. Pappa förstod som jag trodde först inte vad det var jag menade.. när polletten väl trillade ner så blev han alldeles skakig och så glad :) Mamma fattade inte heller, men även hon blev glad förstås - hon gjorde så som jag antar att de flesta mammor gör - började direkt planera vad som ska plockas fram, fråga om symptom osv medan pappa var mer stolt och bara glad :)
Vi har även berättat för våra underbaraste grannar, ett pensionärspar, och de blev också hemskt glada.
Nu återstår sambons jobb och ridklubben där jag sitter i styrelsen samt har en lektion i veckan. Det väntar vi med tills senare i vinter.
Foglossningen är ett faktum, jag kan inte längre skylla på att det är det gamla vanliga med ländryggen - den värken kryper inte fram runt höftkammen och strålar runt i hela bäckenet och blygdbenet :/ Ryggbältet funkar att ha på sig än så länge, men det blir ju till att skaffa ett gravidbälte så småningom.
I går unnade vi oss att äta på Kinarestaurang och fnissade åt mammakläder och allt "fint" som finns.. vi får hoppas på att jag klarar mig med stora tröjor och tunikor så länge som möjligt. Däremot undrar jag verkligen hur det ska gå med termobrallor i vinter :/
Kinamat var gott men jag mådde superilla hela kvällen sen. Mycket sällan jag spyr fortfarande dock.
Just ja - i går gjorde jag den sista patientintervjun i den neuropsykiatriska utredningen också, så nu är det bara att vänta nån månad innan domen kommer. Just nu känns det inte så viktigt. Konstigt nog.
Vi har även berättat för våra underbaraste grannar, ett pensionärspar, och de blev också hemskt glada.
Nu återstår sambons jobb och ridklubben där jag sitter i styrelsen samt har en lektion i veckan. Det väntar vi med tills senare i vinter.
Foglossningen är ett faktum, jag kan inte längre skylla på att det är det gamla vanliga med ländryggen - den värken kryper inte fram runt höftkammen och strålar runt i hela bäckenet och blygdbenet :/ Ryggbältet funkar att ha på sig än så länge, men det blir ju till att skaffa ett gravidbälte så småningom.
I går unnade vi oss att äta på Kinarestaurang och fnissade åt mammakläder och allt "fint" som finns.. vi får hoppas på att jag klarar mig med stora tröjor och tunikor så länge som möjligt. Däremot undrar jag verkligen hur det ska gå med termobrallor i vinter :/
Kinamat var gott men jag mådde superilla hela kvällen sen. Mycket sällan jag spyr fortfarande dock.
Just ja - i går gjorde jag den sista patientintervjun i den neuropsykiatriska utredningen också, så nu är det bara att vänta nån månad innan domen kommer. Just nu känns det inte så viktigt. Konstigt nog.
fredag 19 oktober 2012
Vecka 9 nu ju
Jag har glömt bort bloggen lite... oops.
Nåja, är ju inne i vecka 9 nu (8+3 i dag) och bara nååågra veckor kvar tills den första magiska gränsen med 12 fulla veckor. Inskrivning är bokad, och även om jag tycker jag fick det sent så g¨r det nog ganska fort dit ändå... första inskrivning med prover och sånt den 1 november (v.11) och så ett vad hon kallade gravid-samtal den 19 november (v.14). Jag hoppas på att de kan ta mig på allvar när jag nämner EDS, för det har de hittills inte gjort...
Så klart hoppas jag även på ett till UL men vi får väl se. Än så länge så känns det ändå fortfarande som om detta kommer att gå vägen, även om jag har mina stunder av tvivel och då jag bara går och väntar på blödningen... undrar hur länge det tar innan man slutar kolla pappret efter blod efter varje gång man har varit på toa?
Min käre far fyller år i dag och jag ville skoja till det lite med honom så jag la in en kanelbulle i ugnen, fotade den och skickade som MMS med texten "liten bildgåta så här på födelsedagen ;)"
Nu återstår det att se om han fattar... han har pratat sååå om att han längtar efter barnbarn så det känns ändå bra att berätta trots att det är "för tidigt". Sambons mamma är också underrättad och hon blev nog mest chockad haha... kanske beroende på att det ju som sagt är väldigt tidigt än och att sambons båda töser redan är vuxna ;)
Min mamma ska också få veta i dag, men först vill jag ha svar från farsan.
Nåja, är ju inne i vecka 9 nu (8+3 i dag) och bara nååågra veckor kvar tills den första magiska gränsen med 12 fulla veckor. Inskrivning är bokad, och även om jag tycker jag fick det sent så g¨r det nog ganska fort dit ändå... första inskrivning med prover och sånt den 1 november (v.11) och så ett vad hon kallade gravid-samtal den 19 november (v.14). Jag hoppas på att de kan ta mig på allvar när jag nämner EDS, för det har de hittills inte gjort...
Så klart hoppas jag även på ett till UL men vi får väl se. Än så länge så känns det ändå fortfarande som om detta kommer att gå vägen, även om jag har mina stunder av tvivel och då jag bara går och väntar på blödningen... undrar hur länge det tar innan man slutar kolla pappret efter blod efter varje gång man har varit på toa?
Min käre far fyller år i dag och jag ville skoja till det lite med honom så jag la in en kanelbulle i ugnen, fotade den och skickade som MMS med texten "liten bildgåta så här på födelsedagen ;)"
Nu återstår det att se om han fattar... han har pratat sååå om att han längtar efter barnbarn så det känns ändå bra att berätta trots att det är "för tidigt". Sambons mamma är också underrättad och hon blev nog mest chockad haha... kanske beroende på att det ju som sagt är väldigt tidigt än och att sambons båda töser redan är vuxna ;)
Min mamma ska också få veta i dag, men först vill jag ha svar från farsan.
fredag 12 oktober 2012
Hormonkossans dagbok
Det här är ju helt sjukt. Var uppe hela natten och kräktes, och har sovit en del från och till på förmiddagen. Eftermiddagen spenderades mestadels ute i hagarna, pysslande med hovar och gråtande om vart annat.
Nu har jag läst lite till och sett att hormoner ofta påverkar EDS:are mycket kraftigare än andra (därav allstå förmodligen problemen med p-piller, vid mens osv också). Förhoppningsvis går det över snart, men jag lär väl få dras med det en tid till. Stackars sambon blev förtvivlad på mig i dag, ingenting han gjorde var rätt och det fick mig givetvis att känna mig som en ännu större skit.
Jag sov förbi öppet-tiden hos MVC också, så det blir till att boka inskrivning på måndag istället. När jag orkar ska jag skriva om besöket hos läkaren, den osympatiska tanten som i alla fall kunde visa att det fanns ett pickande hjärta där inne :)
Nu har jag läst lite till och sett att hormoner ofta påverkar EDS:are mycket kraftigare än andra (därav allstå förmodligen problemen med p-piller, vid mens osv också). Förhoppningsvis går det över snart, men jag lär väl få dras med det en tid till. Stackars sambon blev förtvivlad på mig i dag, ingenting han gjorde var rätt och det fick mig givetvis att känna mig som en ännu större skit.
Jag sov förbi öppet-tiden hos MVC också, så det blir till att boka inskrivning på måndag istället. När jag orkar ska jag skriva om besöket hos läkaren, den osympatiska tanten som i alla fall kunde visa att det fanns ett pickande hjärta där inne :)
tisdag 9 oktober 2012
Hormongalenskaper!
Hittade en sida där man kan ladda upp bilder på sig själv och sin partner för att se hur barnet kan komma att se ut... kul grej som man måste testa så klart.
Sen grinade jag bara för att det var ett sånt fult barn. Galenskaper.
Sen grinade jag bara för att det var ett sånt fult barn. Galenskaper.
Illamåendet tillbaka
Har mått för bra i dag, och varit oförskämt pigg och alert. Först nu på kvällen kom illamåendet tillbaka och jag är rätt slut (vem blir inte det efter att ha grejjat runt på gården halva dagen?)
Jag misstänker dessutom att jag kan ha vad alla kallar foglossning. Jag är van att ha ont i ländryggen, men det här är nåt helt annat. Längre ner, mer i korsryggen och över svanskotan. Kan knappt sitta och absolut inte ligga ner mer än på sidan. Jag har verkligen inte tid att bli trasigare redan nu!
VUL på torsdag och jag är så nervös och rädd för vad jag ska få se att jag bara vill snabbspola förbi det och slippa tänka på det. Sambon är lugn och underbar som vanligt, frågar hur jag mår, fnissar lite och säger att illamåendet går över, att jag kommer bli ännu tröttare och att jag kommer bli vansinnig från och till... :) Tur nån av oss har gjort det här förut :)
Jag misstänker dessutom att jag kan ha vad alla kallar foglossning. Jag är van att ha ont i ländryggen, men det här är nåt helt annat. Längre ner, mer i korsryggen och över svanskotan. Kan knappt sitta och absolut inte ligga ner mer än på sidan. Jag har verkligen inte tid att bli trasigare redan nu!
VUL på torsdag och jag är så nervös och rädd för vad jag ska få se att jag bara vill snabbspola förbi det och slippa tänka på det. Sambon är lugn och underbar som vanligt, frågar hur jag mår, fnissar lite och säger att illamåendet går över, att jag kommer bli ännu tröttare och att jag kommer bli vansinnig från och till... :) Tur nån av oss har gjort det här förut :)
Ångest :(
I går kändes det så bra, trots illamående och obeskrivlig trötthet - jag var så säker på att det blir ett barn och att allt skulle gå bra... vi pratade om att vi behöver ett extra rum och gjorde om i våra planer för huset, plockade in baby-korgen som lämnades kvar av de förra ägarna till huset för att den inte skulle bli förstörd...
Men i morse vaknade jag pigg och utvilad, jag har inte mått speciellt illa under dagen och det varhalv kaos vid höns-utfodringen då en höna smet ut och blev jagad av inte mindre än alla tre hundar. Förmodligen var jag riktigt otrevlig mot den snälla farbrorn som kom precis då och undrade om vi vill ha potatislandet plöjt.
Jag gick ut till gäststugan för att hämta sängkläderna sedan familjens besök och såg at lillebror lämnat ett cigpaket kvar. Det blev för mycket och jag rökte en halv. Nu har jag legat i soffan och gråtit med ont i magen. Jag har förstört allt, tänk om jag tog kål på den lilla grodan :( Jag bara väntar mig att börja blöda nu, symptomen är som bortblåsta och jag ska gå in i vecka 8 i dag. VUL på torsdag och jag är rädd för att det åter igen ska vara en tom blåsa utan foster i.
Men i morse vaknade jag pigg och utvilad, jag har inte mått speciellt illa under dagen och det varhalv kaos vid höns-utfodringen då en höna smet ut och blev jagad av inte mindre än alla tre hundar. Förmodligen var jag riktigt otrevlig mot den snälla farbrorn som kom precis då och undrade om vi vill ha potatislandet plöjt.
Jag gick ut till gäststugan för att hämta sängkläderna sedan familjens besök och såg at lillebror lämnat ett cigpaket kvar. Det blev för mycket och jag rökte en halv. Nu har jag legat i soffan och gråtit med ont i magen. Jag har förstört allt, tänk om jag tog kål på den lilla grodan :( Jag bara väntar mig att börja blöda nu, symptomen är som bortblåsta och jag ska gå in i vecka 8 i dag. VUL på torsdag och jag är rädd för att det åter igen ska vara en tom blåsa utan foster i.
söndag 7 oktober 2012
Illamående...
Japp, det fortsätter. Jag har dock inte kräkt något alls än, vet inte om jag är glad för det eller inte - det känns som om det skulle lätta om jag bara kunde kräka lite men å andra sidan är det ju inte säkert...
Dessutom har jag fått en massa konstiga utslag, typ myggbett. Min hud är ju lite annorlunda, så det var ingen överraskning egentligen... irriterande bara att utslagen dyker upp på ett ställe och kliar som bara den under någon timme - därefter försvinner det men dyker upp på ett nytt ställe och kliar. Att smörja med aloe vera är ingen mening med andra ord.
Min kära mor genomskådade mig alldeles säkert i helgen - hon kommenterade inte ens att jag har slutat röka! Däremot höll hon det för sig själv, och kommer säkert att göra det tills jag berättar.
Hela dagen i dag har gått åt till att antingen ligga på soffan eller vara ute för att byta till torra täcken på hästarna, försöka dika upp i hagarna så att sjöarna rinner undan och att bära hö. Pust!
Dessutom har jag fått en massa konstiga utslag, typ myggbett. Min hud är ju lite annorlunda, så det var ingen överraskning egentligen... irriterande bara att utslagen dyker upp på ett ställe och kliar som bara den under någon timme - därefter försvinner det men dyker upp på ett nytt ställe och kliar. Att smörja med aloe vera är ingen mening med andra ord.
Min kära mor genomskådade mig alldeles säkert i helgen - hon kommenterade inte ens att jag har slutat röka! Däremot höll hon det för sig själv, och kommer säkert att göra det tills jag berättar.
Hela dagen i dag har gått åt till att antingen ligga på soffan eller vara ute för att byta till torra täcken på hästarna, försöka dika upp i hagarna så att sjöarna rinner undan och att bära hö. Pust!
fredag 5 oktober 2012
Hormontokerier?
Jag gråter för minsta lilla.. och för totalt irrationella saker som att det är lerigt ute (duh!) och att foderanalysen inte har kommit än... suck.
Sambon tröstar mig med att jag kommer att bli både värre och tröttare ;) Tur nån av oss har gått igenom det här förut och vet vad som väntar - längs hela vägen!
Sambon tröstar mig med att jag kommer att bli både värre och tröttare ;) Tur nån av oss har gått igenom det här förut och vet vad som väntar - längs hela vägen!
torsdag 4 oktober 2012
Blä... och Gah!!!
Jag är dödstrött, och äckliga saker bubblar upp ur halsen. Inte så att jag kräks, än - men nästan. Inhandlade Gaviscon på Apoteket i dag ifall att - ville ju inte gärna behöva riskera att lämna de stackars tjejerna ensamma på hästarna för att kuta in och kräka eller stå och grimasera mitt i ridhuset... huga.
Lite fick jag gjort här hemma i dag i alla fall innan det var dags att åka till ridskolan. Hästarna borstade, sjuka hästen fick näst sista sprutan penicillin och fölets hovar blev kollade.. någorlunda i alla fall. Det är inte lätt att hålla styr på en liten tvåmånaders hingstunge full i bus helt själv! Dessutom är det riktigt tråkigt med all lera i hagarna nu, mjuka fölhovar mår inte alls bra av det :( Efter mockning och fodring var jag förstås helt slutkörd. (Det brukar gå på 30 - 35 minuter - de sista dagarna har det tagit över två timmar!) Hoppas tröttheten går över snart, jag har verkligen inte tid att ligga på soffan halva dagarna redan nu!
Del två är att jag tror jag blir tokig snart. Redan. Det är sand överallt i hela huset - trots att jag släpade runt på dammsugardraken så sent som i går. Tre hundar drar in MYCKET grus när man bor på landet... trots att hundarna och deras tassar är små... Det är saker ÖVERALLT i huset - mest mina, det ska erkännas, men ändå... tvätthögen växer, disken står ovanpå diskmaskinen och inte en enda dahlia-knöl är intagen för vintern än... gah! Jag slutade röka så snart jag testade positivt så klart - och det börjar ta ut sin rätt på mitt humör minst sagt :( Inte ens kaffe klarar jag att dricka mina vanliga 10 koppar av... (fast det är väl lika bra förstås, men det känns att jag inte får i mig vad jag brukar av livets elixir) Hoppas det det dåliga humöret också går över snart...
Som om inte allt det gnället var nog så kommer min mamma och en lillebror och hälsar på i morrn... och stannar hela helgen. Sambon jobbar så jag är ensam med att vara social och hålla låda. Hur nu det ska gå med en mamma som brukar lista ut saker på mindre än en minut återstår att se... Jag vill vänta med att berätta tills jag har varit på VUL på torsdag, men listar hon ut hur det ligger till så kommer jag förstås att berätta och be henne att inte säga något innan jag vet mer. I såna fall ringer jag pappa också, han har längtat och väntat så länge så det kan han vara förtjänt av. Lyckas jag hålla masken inför mamma blir pappa den första som får veta, det har vi kommit överens om här hemma :)
Nu är det verkligen dags att sova så att jag orkar upp och städa och baka i morrn. Jag ignorerar den lilla molvärken i magen och fokuserar på att jag rapar surt hela tiden istället. Andas. Puh.
Lite fick jag gjort här hemma i dag i alla fall innan det var dags att åka till ridskolan. Hästarna borstade, sjuka hästen fick näst sista sprutan penicillin och fölets hovar blev kollade.. någorlunda i alla fall. Det är inte lätt att hålla styr på en liten tvåmånaders hingstunge full i bus helt själv! Dessutom är det riktigt tråkigt med all lera i hagarna nu, mjuka fölhovar mår inte alls bra av det :( Efter mockning och fodring var jag förstås helt slutkörd. (Det brukar gå på 30 - 35 minuter - de sista dagarna har det tagit över två timmar!) Hoppas tröttheten går över snart, jag har verkligen inte tid att ligga på soffan halva dagarna redan nu!
Del två är att jag tror jag blir tokig snart. Redan. Det är sand överallt i hela huset - trots att jag släpade runt på dammsugardraken så sent som i går. Tre hundar drar in MYCKET grus när man bor på landet... trots att hundarna och deras tassar är små... Det är saker ÖVERALLT i huset - mest mina, det ska erkännas, men ändå... tvätthögen växer, disken står ovanpå diskmaskinen och inte en enda dahlia-knöl är intagen för vintern än... gah! Jag slutade röka så snart jag testade positivt så klart - och det börjar ta ut sin rätt på mitt humör minst sagt :( Inte ens kaffe klarar jag att dricka mina vanliga 10 koppar av... (fast det är väl lika bra förstås, men det känns att jag inte får i mig vad jag brukar av livets elixir) Hoppas det det dåliga humöret också går över snart...
Som om inte allt det gnället var nog så kommer min mamma och en lillebror och hälsar på i morrn... och stannar hela helgen. Sambon jobbar så jag är ensam med att vara social och hålla låda. Hur nu det ska gå med en mamma som brukar lista ut saker på mindre än en minut återstår att se... Jag vill vänta med att berätta tills jag har varit på VUL på torsdag, men listar hon ut hur det ligger till så kommer jag förstås att berätta och be henne att inte säga något innan jag vet mer. I såna fall ringer jag pappa också, han har längtat och väntat så länge så det kan han vara förtjänt av. Lyckas jag hålla masken inför mamma blir pappa den första som får veta, det har vi kommit överens om här hemma :)
Nu är det verkligen dags att sova så att jag orkar upp och städa och baka i morrn. Jag ignorerar den lilla molvärken i magen och fokuserar på att jag rapar surt hela tiden istället. Andas. Puh.
onsdag 3 oktober 2012
Fick en tid på gyn
Faktiskt! BM ringde upp igen efter att ha pratat med gynmottagningen och de klämmer in mig redan nästa torsdag.
Sambon jobbar förstås, så jag får åka ensam med sjuktaxin, men det ska väl gå bra det med.
BM hade även sett att jag äter en del mediciner och frågade om jag fortfarande tar dem. Givetvis har jag slutat med både Litium och Stilnoct direkt jag anade vad som kunde vara på gång. Precis som jag slutade röka direkt jag testade positivt. (Borde väl ha slutat direkt jag började misstänka också men bättre sent än inte alls.. )
Sambon jobbar förstås, så jag får åka ensam med sjuktaxin, men det ska väl gå bra det med.
BM hade även sett att jag äter en del mediciner och frågade om jag fortfarande tar dem. Givetvis har jag slutat med både Litium och Stilnoct direkt jag anade vad som kunde vara på gång. Precis som jag slutade röka direkt jag testade positivt. (Borde väl ha slutat direkt jag började misstänka också men bättre sent än inte alls.. )
Ringt MVC... :(
Jahapp, i dag ringde jag MVC för att be om ett tidigt ultraljud. Jag vill se att det finns ett hjärta som slår och att allt är ok.
Enligt mina egna beräkningar är jag i dag i vecka 7 (6 fulla veckor + 1 dag).
Barnmorskan fick det till allt mellan 5 veckor till någorlunda 6 fulla veckor. Hon snurrade till det med min menscykel trots att jag flera gånger sa att jag är väldigt regelbunden på 26 dagar.
Hon föreslog först att jag skulle komma in på inskrivningssamtal i slutet av oktober, och verkade helt ha glömt bort varför jag ringde. Ang EDS så kände hon till det sa hon, och att det inte brukar vara några problem...
Jag har runt 10 missfall bakom mig (jag har slutat räkna), samt två gånger där fostret har dött men där resten har fortsatt växa... jag försökte gråtande förklara att jag är orolig att samma sak ska hända igen och att jag nu, när jag faktiskt vet vad det beror på, vill ha hjälp och lite noggrannare övervakning än vad en normalt frisk kvinna får.
Hon undrade när jag var född och hur gammal jag var. Vi kom fram till att jag är 33 och då undrade hon om jag hinner fylla 35 innan barnet föds... Det hoppas jag verkligen inte sa jag, eftersom jag blir 34 till våren.
Hur som helst så ska gyn ringa upp mig (i dag eller i morrn) så att jag får en tid för VUL. Det innebär förstås att jag måste komma ihåg att ha med mig telefonen överallt i två dygn. Det blir inte lätt.
Enligt mina egna beräkningar är jag i dag i vecka 7 (6 fulla veckor + 1 dag).
Barnmorskan fick det till allt mellan 5 veckor till någorlunda 6 fulla veckor. Hon snurrade till det med min menscykel trots att jag flera gånger sa att jag är väldigt regelbunden på 26 dagar.
Hon föreslog först att jag skulle komma in på inskrivningssamtal i slutet av oktober, och verkade helt ha glömt bort varför jag ringde. Ang EDS så kände hon till det sa hon, och att det inte brukar vara några problem...
Jag har runt 10 missfall bakom mig (jag har slutat räkna), samt två gånger där fostret har dött men där resten har fortsatt växa... jag försökte gråtande förklara att jag är orolig att samma sak ska hända igen och att jag nu, när jag faktiskt vet vad det beror på, vill ha hjälp och lite noggrannare övervakning än vad en normalt frisk kvinna får.
Hon undrade när jag var född och hur gammal jag var. Vi kom fram till att jag är 33 och då undrade hon om jag hinner fylla 35 innan barnet föds... Det hoppas jag verkligen inte sa jag, eftersom jag blir 34 till våren.
Hur som helst så ska gyn ringa upp mig (i dag eller i morrn) så att jag får en tid för VUL. Det innebär förstås att jag måste komma ihåg att ha med mig telefonen överallt i två dygn. Det blir inte lätt.
tisdag 2 oktober 2012
Japp
Som jag misstänkte - vi är gravida!
Många tankar har funnits där de senaste dagarna när jag upptäckte att mensen inte var en, utan snarare två veckor försenad.
Hur ska det gå den här gången? Får vi behålla barnet eller kommer det att göra de andra sällskap? Nu när jag har min diagnos och vi faktiskt längtar efter barnet - finns det hjälp att få?
Kommer de vara förstående och kunniga på MVC eller blir jag bortviftad som nojig nu igen?
Kommer jag att bli sämre under graviditeten och hur mycket? Kan jag ta hand om djuren? Hur ska det bli efteråt...?
Jag har startat den här bloggen för att inte behöva prata sönder min sambos öron med min oro och mina frågor, och för att jag inte vill berätta för någon innan jag vet att den lilla grodan i alla fall lever och har ett hjärta som slår.
Jag försöker att inte vara så aktiv på diverse forum heller, det är alltid tråkigt att inte få vara med till slutet.
Många tankar har funnits där de senaste dagarna när jag upptäckte att mensen inte var en, utan snarare två veckor försenad.
Hur ska det gå den här gången? Får vi behålla barnet eller kommer det att göra de andra sällskap? Nu när jag har min diagnos och vi faktiskt längtar efter barnet - finns det hjälp att få?
Kommer de vara förstående och kunniga på MVC eller blir jag bortviftad som nojig nu igen?
Kommer jag att bli sämre under graviditeten och hur mycket? Kan jag ta hand om djuren? Hur ska det bli efteråt...?
Jag har startat den här bloggen för att inte behöva prata sönder min sambos öron med min oro och mina frågor, och för att jag inte vill berätta för någon innan jag vet att den lilla grodan i alla fall lever och har ett hjärta som slår.
Jag försöker att inte vara så aktiv på diverse forum heller, det är alltid tråkigt att inte få vara med till slutet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)